Väntan och längtan är över

Tre lyckliga o trötta på väg hem till
tvåan på Söder.

Hannas hemliga habegär

Ögnar snabbt igenom mina tidigare elektroniska alster inför författandet av mitt sista blogginlägg för den här gången. Inser att jag skrivit mycket om vad min bebis kanske vill, vad omvärlden förväntar sig av mig och andra som är i min situation, vad som oroar och roar mig i min vardag. Men, mina önskningar, drömmar och habegär, de lyser med sin frånvaro. Idag är det jag som står i centrum. Vad drömmer jag om?

Jag är en listmänniska, det är bara att börja bocka av.

1. Jag vill föda barn. Gärna idag. Det är bara att erkänna att de sista veckorna har gjort sitt till för att jag ska känna att det är dags. Sen är jag vansinnigt nyfiken…

2. Jag vill hitta en vansinnigt bra fuktkräm som inte gör att man blir torr i ansiktet på vintern.

3. Jag vill köpa den söta höströda manchesterklänningen i skyltfönstret i affären vid Mariatorget. Jag vill också komma i den.

4. Jag vill köpa en bil som inte släpper ut några avgaser när man kör den.

5. Jag vill att den klänningen som jag bestämt mig för till bröllopet skall rymmas i vår budget. Jag får köpa ett väldigt billigt blått strumpeband ☺

6. Jag vill att mitt, mannens och hon/han som fortfarande bor i magen skall få det lika gott och bra och fint som vi haft det hittills.

På studiebesök i barnlandet

Jag och mannen firade häromdagen att jag var ledig från jobbet på ett mycket ansvarsfullt och lärorikt sätt. Vi gick och såg Electric Banana Bands show på Konserthuset i Stockholm tillsammans med ungefär ettusen barn. Det är lika bra att ta tjuren vid hornen, bring ´em on! tänkte vi och äntrade lokalen.

Alla barnen hävdade med självklarhet att de sett Trazan och Banarne både 1976 och 1980 då det begav sig förra gången. Sedan sjöng alla med och gjorde rörelser till sången om Maja, den söta pirayan och skrek ”Jag vill bo i en svamp!” så att Konserthusets tak hade kunnat ramla ned. Några barn som satt precis framför oss höll sig avvaktande fram till att 70-tals-discorörelserna i ”Banankontakt” kom igång, det var uppenbart att det där, det hade de tränat hemma.

Jag levde mig in med liv och lust i både sång och dans. Det är underligt hur texter och sånger som man lärt sig, men sedan inte tänkt på sedan 1988 fortfarande sitter som en smäck. Fick därmed också uppleva hur framtiden kommer att te sig med mina barn. Jag kommer bli en såndär töntig mamma som låter och syns för mycket. Fick både en och två blickar från 70-tals-discobarnen som nog tyckte jag var lite väl entusiastisk.

Man blir lite blödig av masspsykoser. Jag grät en skvätt och sjöng ”Maja, min Maja, min bitska lilla piraya” samtidigt som jag gjorde pirayarörelser i luften med handen tillsammans med tusen kids. Bra start på föräldraledigheten.

Flickan med guldbyxorna

Sidentyget frasar när jag sakta får hjälp att dra den över huvudet. Det är så mycket tyg att jag knappt hittar ut! Klänningen glider på plats på min kropp, inte ett spår av barnafödsel, det kan man tacka den personlige tränaren för! Frisyr med enorma mängder löshår och make-up åker snabbt på hos frisören. När jag öppnar ögonen så känner jag knappt igen mig själv, jag är så… snygg.

Den gräddvita cabrioleten hämtar upp och tar oss till vigseln. Massor, massor av vänner och familj! Kvällen är en dröm, middagen fylld av fantastisk mat som bärs fram av horder av uppmärksamma servitörer, vi dansar till det 20 man starka storbandet tills benen inte bär oss längre. Dagen efter käkar vi buffé med alla trötta men lyckliga bröllopsgäster, tar en taxi till Arlanda och flyger någonstans långt bort riktigt länge.

OK. Vi kanske får skära lite i det här. Behöver jag en personlig tränare? Sit-ups framför TV:n är ju gratis. Och en gräddvit cab? Jag är ju faktiskt miljövän. Ett 15-manna-storband? Snälla?

Gifta oss kommer vi att göra i alla fall. Och roligt kommer det att bli.

Tryggare kan ingen vara

Idag kan man försäkra sitt barn redan i när det ligger i magen. Sedan så ska det helst försäkras igen direkt när det kommit ut så att ingenting jobbigt hinner hända. Så var det någon som sa i alla fall. Det flödar av råd på temat hur man i hela friden ska lyckas ge sitt barn en bra framtid.

Tankarna snurrar i huvudet: Barnen skall känna sig älskade och behövda, fast man får inte bli en curlingförälder som fostrar ett bortskämt monster. Man ska gärna kunna ge dem det de behöver när de behöver det, fast ännu en gång utan att fostra ett bortskämt monster. Man skall ge dem det underlag de behöver, både självförtroendemässigt och ekonomiskt så att de, när det väl är dags att släppa taget, kan göra något bra av sina liv och känna sig stolta och man själv kan slänga sig i närmaste soffa, pusta ut och vänta på barn-barnen. Hm, om jag frågar mina föräldrar så kanske det inte riktigt tar slut där, men vi utgår från det för resonemangets skull…

Ingenjören resonerar: Vad behöver barn?

1. Kärlek
2. Trygghet

Eller:

1. Trygghet
2. Kärlek

Eller kärlek och trygghet, det kanske blir bäst.

Två ord, kort och koncist. Bra jobb, ingenjören. De två delarna bygger först och främst på att jag och mannen är två vettiga människor som är torra nog bakom öronen för att förstå allvaret vi satt oss själva i. Fast när man börjar rota i begreppen så är det ju aldrig så enkelt som det ser ut. I varje ögonblick så ska dessa två delar uppfyllas och sättas väldigt högt på agendan oavsett om det är måndag morgon två dagar innan lönen masar sig in på kontot, flingorna är slut och alla är lite sådär småovänner. Man kanske kan få användning av sin profylaxandningsteknik även efter födseln?

Utsikt från min balkong

Idag är mina favorittjejer och killar de som arbetar på Stadsbyggnadskontoret i Stockholm stad. Efter lite diskussioner, ändringar, mejlkonversationer fram och tillbaka så har de bestämt sig. Jag kommer, förhoppningsvis redan innan nästa sommar, kunna laga mat i mitt kök samtidigt som jag har ett par gäster sittande sippandes på varsin liten drink ute på den nya balkongen. Alla som vill är välkomna!

Balkongen kommer inte att vara speciellt stor och den ligger i norrläge, men det kunde faktiskt inte bekomma mig mindre. Jag kommer att kunna öppna hela dörrar ut mot gården och gud vad man längtar efter det när man kommer från en småstad och egentligen aldrig fattat gränsen mellan ute och inne. Där ska jag sitta och vinka till mina grannar som också är skitglada för att de köpt en balkong. ”Så värt pengarna” kommer vi alla att tänka och fylla upp glaset med rosé.

Bortom horisonten

Att ha någonting vid horisonten att sikta mot hjälper mig varje dag i det allmänna strävandet som ju alltid infinner sig mellan roligheterna. Jag uppskattar min vardag väldigt mycket också, men det behöver finnas en riktning i vardagsgröten så att man vet att om en stund så får jag en liten paus och får uppleva något som är totalt annorlunda. Det är som när man springer och är riktigt trött, att hela tiden tänka: ett steg till, ett steg till och ett steg till ända tills man är framme. Livet levs i etapper.

Nu är jag ju så nära min nästa horisont att jag nästan kan kika över kanten, så därför siktar jag glatt på nästa mål. Det blir Tokyo. Vi vet inte när eller hur men siktet är inställt. Jag bad vår utsände på plats skicka en bild. Kanske ska vi sätta upp den på kylskåpet bredvid ultraljudsbilden som en liten påminnelse?

Väntans tider på Söder

Från att alltid vara den som springer från den ena aktiviteten till den andra, många roliga, några tråkiga, så sitter man helt plötsligt bara och ska... vänta. Vissa dagar tycker jag att det är helt fantastiskt, andra dagar så släpar sig dagarna fram som om det aldrig varit meningen att tiden ska gå framåt.

Vad gör man då med enorma mängder tid när alla pengar man har bör gå till något som antingen börjar eller slutar med "mamma", "pappa" eller "bebis" för att samvetet skall vara intakt och när man dessutom bör hålla sig inom replängds avstånd från närmaste barnmorska?

1. Handarbete. Även om det faktiskt måste erkännas att det är både dyrare och svårare än att handla i närmaste köpcentrum så är det ultimata tidsfördriv. Man kommer undan med TV-tittande i flera timmar om man stickar samtidigt. En mössa är på gång till mig, sedan förhoppningsvis även en mini-variant.

2. Promenera så länge fogarna håller.

3. Renovera. Jag förstår verkligen dom som sätter igång enorma renoveringsprojekt eller flyttar precis i bebisfödartid. Just nu bredspacklar jag en vägg. Det är svårt som bara den, men man känner att det händer saker!

Från två till tre

Vi väntar och väntar. Dagarna i ända så väntar vi. Alla andra också. Så fort man missar ett telefonsamtal så tror personen i andra änden av luren att man åkt till BB.

Insåg härom natten när jag vaknade av någon av de vanliga anledningarna (kissnödig, kramp i vaderna eller för att vända mig) att det vi väntar på faktiskt redan är här. Vi är redan tre som ligger i sängen och den tredje personen är redan en ytterst närvarande del av våra liv.

Nu lämnar jag med varm hand över bloggen till Anders som tar er tillbaka till Norrland och studentens lyckliga dagar. När vi ses igenom ett par veckor så får vi se om två hunnit bli tre, på riktigt.

…eller ska vi bara flytta?

Idag ska vi byta blandare i badrummet. Ringer min bror, som renoverat både ett och två hus för att fråga hur man borrar i kakel. Han ger mig ett par tips om bra kakelborrar, frågar vad för vägg det är bakom kaklet. Jag har ingen aning. Han frågar om vi verkligen ska göra det här själva. Självklart, säger jag, man är väl ingenjör. Brodern ber mig oroligt att ringa om jag undrar över något.

Vi ger oss raskt ut på stan, köper allt vi behöver och säkert lite till. Väl inne i järnaffären inser vi att vi även har ett annat projekt, ombyggnad av garderoben, som vi också behöver ta tag i. Tittar lite på olika typer av garderobsinredning och kommer nog en eller två millimeter närmare att faktiskt göra något åt saken. Men: fokus badrumsblandare. Vi skruvar, grejar och provar lite när vi kommer hem, men kommer till ett gemensamt beslut att vi nog låter vår kompis som kommer på middag om ett par dagar borra istället. Med andra ord, ingenting färdigt idag heller.

Man ska inte börja titta sig om i sin lägenhet. Slänger ett öga uppåt vänster nu när jag sitter vid datorn och ser hålen i väggen efter förre ägarens stringhyllor. Kladdiga märken på tapeten efter gamla tavlor, ska vi måla eller tapetsera? Det är ju så billigt att slipa golven nu för tiden, med ROT-avdraget. Och…balkongen. Ska vi inte bara flytta istället? Till en perfekt lägenhet, i alla fall på de två home-stylade bilderna som visas i tidningen.

Upplevelsejunkie

Mitt namn är Hanna och jag är beroende av upplevelser. Min drog är fina ögonblick av samförstånd, skratt, utmaningar och sinnesintryck. Stora, små, breda, eller smala upplevelser är inte så viktigt, det som spelar roll verkar vara ofta. Att ta varje chans och inte missa något. Just nu gäller följande för mig och mannen; restaurangbesök, bruncher, bio. Vi försöker bli mätta och trötta, dästa och nöjda, fattiga blir vi på köpet. Allt för att känna oss tillfreds med att bara finnas och kanske inte göra så mycket alls på ett tag.

Plus och minus lika med sant

Jag och mannen tittade på lite foton från våren igår kväll. Trots att jag tycker att jag kommit undan med relativt få gravidkilon och inte samlat vatten i mängder de senaste nio månaderna så är det… en viss skillnad. Amning, hänger jag mig fast vid. Den automatiska bantningsmetoden! ”Alla extrakilon bara rinner av”. Hoppas det, jag ska i en bröllopsklänning om åtta månader.

Det florerar en uppsjö av bantningsmetoder runt om i media och i människors liv. Alla möjliga genvägar finns, ät som en stenåldersmänniska, drick olika typer av shaker, det finns piller, ”energy bars” och behandlingar. Men, ska man vara allvarlig, så är det ju bara en metod som fungerar; antalet kalorier in måste vara mindre än antalet kalorier ut. Detsamma gäller sparande. Jag själv har lika svårt att hålla i plånboken när jag går förbi ett skyltfönster med en måste-ha-tröja på andra sidan glaset som att låta bli att unna mig en extra godisbit när andan faller på. Lyckas lura mig själv att jag är värd det, varje gång. Detta gör ju att summan på bankkontot inte växer i någon uppmuntrande takt. Utmaningen, både för en positiv utveckling av midjemått och bankbok, är disciplin.

För fin för Blocket?

Datum är klart, lokalen bokad, men så mycket mer är inte planerat. Det kliar dock lite i fingrarna på mig att sätta igång, det måste jag erkänna. Sporrad av mina Blocket-framgångar kopplade till min växande mage tänkte jag testa samma tes på vårt kommande bröllop. Det känns ju rent spontant som att människor borde ha en liknande relation till sitt bröllop som till en kommande ny familjemedlem. Stora förväntningar, strävan efter det perfekta in i minsta detalj. Det borde resultera i en massa inköpta saker som man förhoppningsvis inte kommer ha användning för någon gång mer i livet. Var hamnar de om inte på Blocket, tänker jag glatt?

Min första sökning visar sig bli en besvikelse. Jag är väldigt dålig på att shoppa i affärer där allt hänger huller om buller och man är tvungen att rota i små lådor märkta ”Allt 99 kr” för att hitta mina fynd. Det är lika svårt att hitta rätt i Blockets bröllopsdjungel där klänningar på dåligt tagna kort blandas med lårhöga stövlar i vit plast (måste allt som är vitt nödvändigtvis märkas med sökordet bröllop?) och skymmer de saker som säkert är både fina och köpvärda.

Eller är det, gud förbjude, så att jag är mycket mer kräsen när det gäller vårt bröllop än vår kommande bebis? Begagnade saker till barnet går bra, men på mig?!? Skrämmande tanke, jag skjuter undan den och konstaterar att jag inte är redo. Bläddrar i Elle Interiör istället och drömmer mig bort till det perfekta.

Duktig flicka going down

Det ska rensas lite mail, skrivas klart en rapport och fixas lite andra praktiska saker, men sen har jag avvecklat mig själv på jobbet. Ja, och kanske städa skrivbordet, så att mina kollegor slipper titta på mitt stök i åtta månader…

Man inser att det börjar bli dags att lämna in när folk som man möter i korridoren frågar ”Är du fortfarande kvar? Ska du inte gå hem snart?”. Och jag börjar ju inse det själv också. Det har gått jättebra fram tills nu, men tiden på dagen då jag är smart, kvick och levererar krymper stadigt. Deltid gör hål i plånboken, men är värt mycket just nu. På fredag blir det fika och hej då!

Trendspaning: Status

I helgen läste jag ett reportage i DN Söndag om nya trender i barnkalasvärlden. När dagens kids fyller år så räcker det inte med saft, bullar och fiskdamm. För varje förälder som vill ta sig igenom älsklingens sjuårsdag med hedern i behåll gäller det att tänka nytt, stort och framförallt fantasifullt. Valen verkar vara oändliga, både vad gäller påhittighet och kostnadsnivåer. Hetsen beror, enligt omvärldsanalytikern Marie Söderqvist-Tralau, på status. Och då inte barnens status, utan på vår egen. För ett gott föräldraskap ligger högt på statuslistan för oss svenskar.

Status diskuteras flitigt i media dessa dagar. Finanskrisen har gjort att vissa fått det sämre medan andra faktiskt fått det bättre med låga räntor och minskad efterfrågan som stoppar prishöjningar i rekordfart. I kära närortsblaskan Södermalmsnytt frågar man stockholmsborna vilken stadsdel som är mest status att bo i. Föga överraskande svarar söderborna Södermalm och östermalmsborna Östermalm. Det är bara innevånarna på Kungsholmen som hellre skulle bo någon annanstans J.

Jag skulle ljuga er rakt upp i ansiktet om jag hävdade att jag inte är en del i detta spektakel. Samtidigt går det kalla kårar längs ryggen på mig när jag tänker på alla som vrider ut och in på sin uppfinningsrikedom, sina prioriteringar och sin plånbok, allt för att upprätthålla sin status och visa för alla andra att man visst hör hit, hör hemma här, mitt i lyckan. Frågor som vem vi vill vara, vad vi vill prioritera, vad vår inställning till livet är, tar oss ner på en relativt djup existentiell nivå. Men, det är där jag hamnar, i mina egna tankar kring vad som verkligen är viktigt här i livet.

Många kommer kanske inte hålla med mig men ofta är pengar, vare sig vi vill eller inte, djupt förknippade med vilka möjligheter man kan fånga och vilka drömmar man kan uppfylla. Jag hoppas dock att det är jag som är clownen på mina barns kalas.

Väntetid

Hösten har kommit, det är höstlövshalkigt på trottoarerna och det rinner lite snor ur näsan så fort man sticker den utanför dörren. Jag måste upp på vinden och hämta min vinterjacka och ny mössa inhandlades igår. När det blir höst så känns det lite som att livet går in i slow motion, man går i ide (i sin egen lägenhet) och väntar på att julhetsen ska komma igång och man kan liva upp mörkret med tomtenissar, apelsiner med nejlikor, pepparkaksgubbar och en massa konsumtion. Jag ser chansen att spara lite pengar och antar att alla tar chansen att ligga lite lågt med kostnaderna under den här ”icke-tiden”. Tepåsar är ju billigt, värmeljus från IKEA i 50-pack och jag tror inte mina vänner har börjat ta betalt för sitt sällskap än så länge.

Pengar i madrassen

Igår så bjöd vi två vänner på middag här hemma. De är mitt uppe i att hitta ett nytt boende. Det innebär att de cyklar runt på visningar varje söndag. Cykel är ett måste om man vill klämma in mer än tre – fyra visningar på en dag. Veckans andra dagar ber de om lånelöften hos olika banker och funderar väldigt mycket på hur stor del av deras pengar varje månad som kan gå till boende utan att privatekonomin kollapsar. Följaktligen blev kvällens diskussionsämne pengar.

Värdeökning, investering, jobbskatteavdrag, pensionssparande, investeringsfond, börsutveckling, ränterabatt, förhandling, värnskatt, kontantinsats, värdeminskning (hjälp!), amortering, brytpunkt för statlig skatt… Alla uttryck och resonemang kring varför den ena strategin är bättre än den andra gör mig snart alldeles tom i huvudet. Jag vet inte om min bebis även bygger bo i min hjärna men just denna kväll finns ingen plats för ränterabatter på si och så antal punkter. Jag känner hur min primalhjärna vill öppna en ny bank i madrassen hemma för att återta kontrollen.

Hur kan man kombinera ett genuint ointresse med en sund privatekonomi?

Långkok

Den blivande mannen och jag, vi planerar och lägger upp budgetar för fulla muggar. En sparstrategi är bara långkok (läs ”sånt man gjorde förr i tiden”) på spisen. Varenda kväll kommer det att ta fyra timmar innan man får mat.

Mannen har precis införskaffat sig en ny kokbok som heter just ”Långkok”. Det innebär att man tar billiga matingredienser som inte går att äta, lägger dem väldigt väldigt länge i en gryta tillsammans med kryddor och rotfrukter från 1900-talet och vips så blir de nyss oätliga ingredienserna jättegoda, möra och man har fest varje dag! Vi får se hur länge hemmets nya mattrend håller i sig innan vi återfaller i pasta- och gucca-träsket.

En tunn linje

Innan man med friskt humör gett sig in på Blocket så har man ingen förståelse för hur ”Tvättbjörne skötbord” (den uppfällbara varianten) kan vara ett så hett eftertraktat byte att man får lägga kontinuerlig bevakning på sidan för att ens ha tillstymmelsen till chans att lägga sina giriga vantar på ett.

Jag köpte mitt i lördags. Vi upptäckte att det inte riktigt passar badkaret när vi kom hem, men efter så mycket slit så får det gå ändå.

Mitt Blocketberoende har vuxit i ungefär samma takt som magen. Man inser snabbt att de verkliga konsumtionsmonstren i vårt samhälle, det är barnen. Någon som inte kan säga vad de vill ha, vill troligen ha det mesta. För att vara på den säkra sidan så kan man i alla fall tänka så. Resultatet blir att sidorna på Blocket är överfulla av de där inte helt klockrena köpen, märkta med använd en gång eller nyskick.

Samtidigt så kan den där krämen som gör att bröstvårtorna inte helt torkar ihop till såriga, aj-aj-iga, icke-amningsbara små russin kanske rädda ens liv en dag framöver.

Det är verkligen en tunn linje mellan ”less is more” och ”more is more”.

Vardagslyx

Stressar på jobbet, men jag vill ju komma iväg lite tidigare idag. Springer (eller ja..) till bussen, det är bara ett par hållplatser tills jag är framme. Jag längtar efter tyngdlöshet! Byter om och glider ner i det 32-gradiga vattnet, känner alla spänningar från dagens febrila tangentbordsknappande försvinna. När passet avslutats ligger jag en lång stund i vattnet och låter mig bäras iväg av mina egna tankar.

På tisdagar så unnar jag mig det där lilla extra.

Att unna sig något innebär dock oftast att man inte unnar sig något annat. Sakerna man inte unnar sig är förvånansvärt ofta ett tandläkarbesök, nya däck till bilen eller nya disktrasor. Nyttosakerna, som förblir oinköpta, ger mig dessutom alltid lite dåligt samvete som ligger och skaver.

Vad väljer du att unna dig?

Borta bra men Thailand bäst?

I helgen var jag på kick-off med jobbet i Lundsbrunn (en liten men naggande god håla med egen kurort i Västergötland). Väl hemma igen så insåg jag att de närmaste veckorna så får jag spela på hemmaplan. En vän till mig var nere på mässa i Göteborg när hennes vatten gick. De klarade sig till Örebro, men sen så var det raka vägen in på BB, den lilla söta kom ut ett par timmar senare. ”Åk ingenstans!” var hennes råd.

Genast drömmer jag mig iväg till platser jag längtar efter att besöka, som alltid när man av olika skäl faktiskt inte kan packa sin väska nästa dag och bara flyga iväg. Jag har turen att ha vänner som bor och arbetar på spännande platser runt om i världen, New York, Ljubjana, Dehli, Tokyo och brorsan i Abu Dhabi. Jag undviker att kika nedåt mot min växande framsida och låtsas att jag imorgon beställer den där billiga sista-minuten-biljetten till ett nytt ställe med nya intryck, nya smaker och främmande lukter.

Efter lite googlande inser man att de annars återvinnande, kravhandlande svenskarna inte påverkats av klimatdebatten när det kommer till resvanor. Genomsnittssvensken reser allt oftare, resorna blir kortare i tid men lägre vad gäller antalet kilometer. Jag skall verkligen inte kasta första stenen, den dominerande delen av mitt årliga bidrag till den globala uppvärmningen är de flygresor jag inte kan vara utan.

Kan man tolka det ökande resandet som att svensken har fått det bättre? Eller prioriterar man annorlunda hemma vid köksborden när höstbudgeten skall läggas fram? Jag skulle gissa på det senare. Det har blivit viktigt med upplevelser, att ge livet den där extra kryddan som man kan tycka att det saknar en kall novembermorgon med snorig näsa och en bil som inte startar. Jag får drömma vidare, med den här magen skulle det nog vara svårt att lura ett flygbolag att ta mig till någon trevlig söderhavsö på en veckas semester.

Tid – Pengar 1 – 0

Om tre och en halv vecka (exakt naturligtvis!!!) så skall jag med ett eller möjligtvis två vackra små skrik föda mitt och mannens första barn till världen. Jag torkar ett par svettdroppar ur pannan med en liten näsduk och ler nöjt mot min blivande make (OK, allt är inte riktigt gjort i rätt ordning här men så blir det när andan faller på) och efter ett par timmar så vandrar vi hem från BB med babyliften under armen som vår gemensamma kärlek ligger nedbäddad i.

Till vårt nya liv. Alla säger nämligen att det inte alls kommer att bli som förut. Exakt hur det förändrar sig är mycket oklart. Det hänger dels på dig själv och hur du ”tar det”, men naturligtvis även på ”vilket barn man får”. Möjligtvis också på ”vilken barnvagn man köper”. Högst förvirrande, men ändå väldigt spännande. Jag kan lugnt konstatera att såhär länge har jag inte varit ledig sedan sexårsåldern.

En sak som man i alla fall kan vara säker på förändras är den ekonomiska situationen. Från att ha levt vad som nu verkar vara det ljuva livet som dinkie, ”double income, no kids”, så inser man efter ett par planeringsvändor på Försäkringskassans hemsida att min inkomst (eller mannens då han bli ledig) det närmaste året kommer att… halveras. Vilket blir en utmaning med förestående bröllop, en bostadsrättsförening som planerar balkonginvesteringar och bebisutgifter till höger och vänster.

Inte oroa sig. Vi har ju pluggat båda två så vi är proffs på att vara fattiga. Och mer tid, det ska jag väl klara av.