I helgen läste jag ett reportage i DN Söndag om nya trender i barnkalasvärlden. När dagens kids fyller år så räcker det inte med saft, bullar och fiskdamm. För varje förälder som vill ta sig igenom älsklingens sjuårsdag med hedern i behåll gäller det att tänka nytt, stort och framförallt fantasifullt. Valen verkar vara oändliga, både vad gäller påhittighet och kostnadsnivåer. Hetsen beror, enligt omvärldsanalytikern Marie Söderqvist-Tralau, på status. Och då inte barnens status, utan på vår egen. För ett gott föräldraskap ligger högt på statuslistan för oss svenskar.
Status diskuteras flitigt i media dessa dagar. Finanskrisen har gjort att vissa fått det sämre medan andra faktiskt fått det bättre med låga räntor och minskad efterfrågan som stoppar prishöjningar i rekordfart. I kära närortsblaskan Södermalmsnytt frågar man stockholmsborna vilken stadsdel som är mest status att bo i. Föga överraskande svarar söderborna Södermalm och östermalmsborna Östermalm. Det är bara innevånarna på Kungsholmen som hellre skulle bo någon annanstans J.
Jag skulle ljuga er rakt upp i ansiktet om jag hävdade att jag inte är en del i detta spektakel. Samtidigt går det kalla kårar längs ryggen på mig när jag tänker på alla som vrider ut och in på sin uppfinningsrikedom, sina prioriteringar och sin plånbok, allt för att upprätthålla sin status och visa för alla andra att man visst hör hit, hör hemma här, mitt i lyckan. Frågor som vem vi vill vara, vad vi vill prioritera, vad vår inställning till livet är, tar oss ner på en relativt djup existentiell nivå. Men, det är där jag hamnar, i mina egna tankar kring vad som verkligen är viktigt här i livet.
Många kommer kanske inte hålla med mig men ofta är pengar, vare sig vi vill eller inte, djupt förknippade med vilka möjligheter man kan fånga och vilka drömmar man kan uppfylla. Jag hoppas dock att det är jag som är clownen på mina barns kalas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar