Väntan och längtan är över

Tre lyckliga o trötta på väg hem till
tvåan på Söder.

Hannas hemliga habegär

Ögnar snabbt igenom mina tidigare elektroniska alster inför författandet av mitt sista blogginlägg för den här gången. Inser att jag skrivit mycket om vad min bebis kanske vill, vad omvärlden förväntar sig av mig och andra som är i min situation, vad som oroar och roar mig i min vardag. Men, mina önskningar, drömmar och habegär, de lyser med sin frånvaro. Idag är det jag som står i centrum. Vad drömmer jag om?

Jag är en listmänniska, det är bara att börja bocka av.

1. Jag vill föda barn. Gärna idag. Det är bara att erkänna att de sista veckorna har gjort sitt till för att jag ska känna att det är dags. Sen är jag vansinnigt nyfiken…

2. Jag vill hitta en vansinnigt bra fuktkräm som inte gör att man blir torr i ansiktet på vintern.

3. Jag vill köpa den söta höströda manchesterklänningen i skyltfönstret i affären vid Mariatorget. Jag vill också komma i den.

4. Jag vill köpa en bil som inte släpper ut några avgaser när man kör den.

5. Jag vill att den klänningen som jag bestämt mig för till bröllopet skall rymmas i vår budget. Jag får köpa ett väldigt billigt blått strumpeband ☺

6. Jag vill att mitt, mannens och hon/han som fortfarande bor i magen skall få det lika gott och bra och fint som vi haft det hittills.

På studiebesök i barnlandet

Jag och mannen firade häromdagen att jag var ledig från jobbet på ett mycket ansvarsfullt och lärorikt sätt. Vi gick och såg Electric Banana Bands show på Konserthuset i Stockholm tillsammans med ungefär ettusen barn. Det är lika bra att ta tjuren vid hornen, bring ´em on! tänkte vi och äntrade lokalen.

Alla barnen hävdade med självklarhet att de sett Trazan och Banarne både 1976 och 1980 då det begav sig förra gången. Sedan sjöng alla med och gjorde rörelser till sången om Maja, den söta pirayan och skrek ”Jag vill bo i en svamp!” så att Konserthusets tak hade kunnat ramla ned. Några barn som satt precis framför oss höll sig avvaktande fram till att 70-tals-discorörelserna i ”Banankontakt” kom igång, det var uppenbart att det där, det hade de tränat hemma.

Jag levde mig in med liv och lust i både sång och dans. Det är underligt hur texter och sånger som man lärt sig, men sedan inte tänkt på sedan 1988 fortfarande sitter som en smäck. Fick därmed också uppleva hur framtiden kommer att te sig med mina barn. Jag kommer bli en såndär töntig mamma som låter och syns för mycket. Fick både en och två blickar från 70-tals-discobarnen som nog tyckte jag var lite väl entusiastisk.

Man blir lite blödig av masspsykoser. Jag grät en skvätt och sjöng ”Maja, min Maja, min bitska lilla piraya” samtidigt som jag gjorde pirayarörelser i luften med handen tillsammans med tusen kids. Bra start på föräldraledigheten.

Flickan med guldbyxorna

Sidentyget frasar när jag sakta får hjälp att dra den över huvudet. Det är så mycket tyg att jag knappt hittar ut! Klänningen glider på plats på min kropp, inte ett spår av barnafödsel, det kan man tacka den personlige tränaren för! Frisyr med enorma mängder löshår och make-up åker snabbt på hos frisören. När jag öppnar ögonen så känner jag knappt igen mig själv, jag är så… snygg.

Den gräddvita cabrioleten hämtar upp och tar oss till vigseln. Massor, massor av vänner och familj! Kvällen är en dröm, middagen fylld av fantastisk mat som bärs fram av horder av uppmärksamma servitörer, vi dansar till det 20 man starka storbandet tills benen inte bär oss längre. Dagen efter käkar vi buffé med alla trötta men lyckliga bröllopsgäster, tar en taxi till Arlanda och flyger någonstans långt bort riktigt länge.

OK. Vi kanske får skära lite i det här. Behöver jag en personlig tränare? Sit-ups framför TV:n är ju gratis. Och en gräddvit cab? Jag är ju faktiskt miljövän. Ett 15-manna-storband? Snälla?

Gifta oss kommer vi att göra i alla fall. Och roligt kommer det att bli.

Tryggare kan ingen vara

Idag kan man försäkra sitt barn redan i när det ligger i magen. Sedan så ska det helst försäkras igen direkt när det kommit ut så att ingenting jobbigt hinner hända. Så var det någon som sa i alla fall. Det flödar av råd på temat hur man i hela friden ska lyckas ge sitt barn en bra framtid.

Tankarna snurrar i huvudet: Barnen skall känna sig älskade och behövda, fast man får inte bli en curlingförälder som fostrar ett bortskämt monster. Man ska gärna kunna ge dem det de behöver när de behöver det, fast ännu en gång utan att fostra ett bortskämt monster. Man skall ge dem det underlag de behöver, både självförtroendemässigt och ekonomiskt så att de, när det väl är dags att släppa taget, kan göra något bra av sina liv och känna sig stolta och man själv kan slänga sig i närmaste soffa, pusta ut och vänta på barn-barnen. Hm, om jag frågar mina föräldrar så kanske det inte riktigt tar slut där, men vi utgår från det för resonemangets skull…

Ingenjören resonerar: Vad behöver barn?

1. Kärlek
2. Trygghet

Eller:

1. Trygghet
2. Kärlek

Eller kärlek och trygghet, det kanske blir bäst.

Två ord, kort och koncist. Bra jobb, ingenjören. De två delarna bygger först och främst på att jag och mannen är två vettiga människor som är torra nog bakom öronen för att förstå allvaret vi satt oss själva i. Fast när man börjar rota i begreppen så är det ju aldrig så enkelt som det ser ut. I varje ögonblick så ska dessa två delar uppfyllas och sättas väldigt högt på agendan oavsett om det är måndag morgon två dagar innan lönen masar sig in på kontot, flingorna är slut och alla är lite sådär småovänner. Man kanske kan få användning av sin profylaxandningsteknik även efter födseln?

Utsikt från min balkong

Idag är mina favorittjejer och killar de som arbetar på Stadsbyggnadskontoret i Stockholm stad. Efter lite diskussioner, ändringar, mejlkonversationer fram och tillbaka så har de bestämt sig. Jag kommer, förhoppningsvis redan innan nästa sommar, kunna laga mat i mitt kök samtidigt som jag har ett par gäster sittande sippandes på varsin liten drink ute på den nya balkongen. Alla som vill är välkomna!

Balkongen kommer inte att vara speciellt stor och den ligger i norrläge, men det kunde faktiskt inte bekomma mig mindre. Jag kommer att kunna öppna hela dörrar ut mot gården och gud vad man längtar efter det när man kommer från en småstad och egentligen aldrig fattat gränsen mellan ute och inne. Där ska jag sitta och vinka till mina grannar som också är skitglada för att de köpt en balkong. ”Så värt pengarna” kommer vi alla att tänka och fylla upp glaset med rosé.

Bortom horisonten

Att ha någonting vid horisonten att sikta mot hjälper mig varje dag i det allmänna strävandet som ju alltid infinner sig mellan roligheterna. Jag uppskattar min vardag väldigt mycket också, men det behöver finnas en riktning i vardagsgröten så att man vet att om en stund så får jag en liten paus och får uppleva något som är totalt annorlunda. Det är som när man springer och är riktigt trött, att hela tiden tänka: ett steg till, ett steg till och ett steg till ända tills man är framme. Livet levs i etapper.

Nu är jag ju så nära min nästa horisont att jag nästan kan kika över kanten, så därför siktar jag glatt på nästa mål. Det blir Tokyo. Vi vet inte när eller hur men siktet är inställt. Jag bad vår utsände på plats skicka en bild. Kanske ska vi sätta upp den på kylskåpet bredvid ultraljudsbilden som en liten påminnelse?